Låt oss börja från början. Traditionellt har vår konceptuella förståelse av pengar varit något vi kan hålla i handen. Staten skriver ut massor av papper och garanterar dess värde. Därefter kan vi byta lappar mot allt från godis till bilar. Om vi äger en bit papper har vi rätt att göra vad vi vill med den. Men det är inte alltid utan en viss kostnad. Banker, kreditkortsbolag och andra mellanhänder kan utöva en viss kontroll över de nätverk de kontrollerar. Ofta av goda anledningar såsom att förhindra penningtvätt och skatteflykt o.s.v., men det kan också innebära att stora överföringar, hur korrekta de än är, rapporteras till ett regeringsorgan. Detta var något som inte föll Bitcoins grundare i smaken.
Idén var just att skippa mellanhanden. Bitcoin-användaren skulle inte behöva förlita sig på en tredje part som en bank eller enskild regering då alla transaktioner skulle hanteras av ett decentraliserat nätverk av Bitcoin-användare. Ingen enskild organisation eller individ skulle kunna kontrollera valutan och alla transaktioner skulle registreras i en öppen liggare, öppen för alla som ville granska. Användaren som administrerade processen skulle i sin tur belönas med nya bitcoins. En ideologisk utgångspunkt förvandlades en dag till en ”riktig” valuta. Även om Bitcoin inte var först så var det den första kryptovalutan att synas, höras och handlas överallt.
Mining – ”Brytningen” av den digitala valutan
Så du vill köpa lite Bitcoin – inga problem! Du öppnar ett konto på en Bitcoin-börs, vilket tillåter dig handla valutan för vanliga pengar. Du har nu en plånbok, Bitcoins redo för handel. Det är i nästa steg det blir något mer komplicerat. För att en transaktion ska kunna genomföras måste den valideras av det tidigare nämnda nätverket av användare, en process som säkerställer att säljaren mottar äkta Bitcoins. Detta görs genom administrationen av den öppna liggaren.
Men detta är inte något vem som helst kan eller får göra. Runt planeten slåss otaliga företag och individer om att få validera transaktionen och skriva in den i den öppna liggaren. Varför? För besväret belönas de med nya Bitcoins. Kampen om dessa nya Bitcoins kallas på engelska för mining, en metafor född i gruvan där de tävlande bryter nya Bitcoins.
Det handlar inte om att skicka ett mail och fråga om just du får registrera transaktionen, som tidigare nämnt finns det inga mellanhänder. Det är istället en process som närmast kan liknas vid ett avancerat pusselläggande. Bitcoin-brytarna tävlar om vems maskiner som kan lösa pusslen på kortast tid och vinnaren får i slutändan möjligheten att bekräfta transaktionen i den öppna liggaren.
Använd mest energi – samla flest vinster
I Bitcoins linda kunde en brytare lösa dessa komplexa pussel på sin dator hemma, men med allt fler användare och allt fler Bitcoins krävs det idag enormt kraftfulla datorer som drar enorma mängder energi. Tusentals processorer kopplas samman i stora hallar för samla kraft nog att vinna tävlingen.
Processen att skapa, spendera och handla Bitcoin har en årlig elanvändning på 127 TWh per år. Ibland kan siffror likt dessa bli abstrakta så låt oss konkretisera. 1 TWh motsvarar hushållsel till drygt 200 000 svenska hem under ett år. 127 TWh är lite mer än Norges samlade energianvändning. Det är som det så fint heter – galet.
Anledningen till att fokus i denna text ligger på Bitcoin är för att Bitcoin är den största kryptovalutan. När vi förhåller oss till ovan nämnda energisiffror ska det dock nämnas att Bitcoin är långt ifrån den enda kryptovalutan utan bara en i en lång skara på drygt 19 000 stycken. Man kan kort och gott säga att kryptovalutan är en energislukande valuta, så pass hungrig att en kan ställa sig frågande till varför ambitionen om att reglera den inte tycks vara högre.
För det är inte bara en fråga om el – det är även fråga om utsläpp. Utsläpp kopplade till kryptovalutor uppskattas till 65 megaton koldioxid per år vilket ligger i linje med Greklands totala utsläpp per år. En diskussion om kryptovalutor är därför inte bara en fråga om energianvändning, det är även en fråga om klimatförändringar.
Morgondagens krypto
Så vad är lösningen? Det beror lite på vem du frågar. Det finns många potentiella lösningar men få av dessa ligger i linje med kryptovalutans ideologiska utgångspunkt. Problemet ligger ur ett energiperspektiv i brytningsprocessen, en process utformad för att garantera valutans institutionella frihet. Skulle det resurskrävande pussellösandet kunna bytas ut mot en regelrätt lottning? Att det istället för tusentals datorer skulle finnas en superdator som kunde garantera en slumpmässigt (och därför enligt vissa rättvis) fördelning av brytningsmöjligheter?
Ska det skapas mer av en officiell licens för brytning – utfärdat av en extern tillsynsmyndighet som kan kontrollera och reglera brytarnas energianvändning? Något som enligt vissa skulle vara en sätt att jämna ut spelplanen. Ens ekonomiska resurser skulle med andra ord inte erbjuda fördelar viktigare än ens intellektuella förmåga.
Eller ska kryptovalutan helt enkelt beskattas? En energiskatt som kan återinvesteras i den gröna omställningen på samma sätt som diskussioner tidigare förts om flygskatt, sockerskatt, etc..
Klart är att detta är ett samtal som måste fortsätta hållas. Vi vet lite om hur framtidens marknad kommer vara utformad, vilken typ av kapital som kommer diktera handelns villkor. Något vi däremot vet är att vi ur ett energiperspektiv går allvarliga utmaningar till mötes. Så om och när du hänger dig till en riskanalys inför ett Bitcoin-köp – kom ihåg att risken inte enbart är ekonomisk, utan även ekologisk.
