COP 29s nya regler för kolkrediter – En ny marknad för klimatet

Under klimattoppmötet COP29 klubbades i början av förra veckan nya regler för handel med kolkrediter igenom. Dessa regler, som rör artikel 6 i Parisavtalet, sägs kunna minska kostnaderna för klimatåtgärder globalt och ge en välbehövlig skjuts till finansieringen av den gröna omställningen. Men är detta verkligen en lösning, eller riskerar det att bli ännu ett exempel på en missriktad tilltro till marknadens förmåga att stimulera omställningen? Låt oss titta lite närmare på veckans händelser…

First things first… Kolkrediter?

Kolkrediter är ett system som gör det möjligt att kvantifiera och handla med minskningar av koldioxidutsläpp. Varje kredit representerar 1 ton koldioxid som antingen har undvikits eller tagits bort från atmosfären genom olika projekt, exempelvis trädplantering, skydd av skogar eller övergång till förnybar energi.

Systemet bygger på idén om att utsläpp kan balanseras globalt, att ett företag eller land som har svårt att minska sina egna utsläpp kan köpa kolkrediter från projekt som bidrar till att minska utsläppen någon annanstans. Av samma anledning kallas de ofta också för utsläppsrätter. Detta görs både i frivilliga marknader, där företag köper krediter för att nå sina egna klimatmål, och i reglerade system som syftar till att hjälpa länder att uppfylla internationella klimatåtaganden.

FN har tillåtit länder ett visst antal krediter, och varje land ansvarar för att utfärda, övervaka och rapportera sin status för koldioxidkrediter varje år. Ländernas regeringar tillåter företag att släppa ut en viss mängd växthusgaser innan de behöver köpa nya/fler krediter. Men… Om ett företag köper för många krediter kan det sälja överskottet på en koldioxidbörs eller marknadsplats. Detta system kallas vanligen för ett ”cap-and-trade”-program.

Och nu då?

På öppningsdagen av COP29 i Baku, Azerbajdzjan, nådde deltagarländerna enighet om nya regler för handel med kolkrediter, en mekanism reglerad av artikel 6 i Parisavtalet. Dessa regler ska skapa en FN-stödd internationell marknad för kolkrediter. Många betraktar detta som ett genombrott eftersom det har varit uppe på tapeten under flera år av klimattoppmöten.

Det är nyttigt att nämna att det tidigare funnits flera olika system för denna typ av handel men dessa har ofta varit antingen frivilliga marknader (utan enhetliga standarder) eller nationellt eller regionalt reglerade marknader, som EU:s utsläppshandelssystem (ETS). FN har tidigare försök att skapa en global marknad, exempelvis genom Kyotoprotokollets ”Clean Development Mechanism” (CDM), men hade begränsad framgång och präglades av kritik för bristande transparens, lågt förtroende och ineffektivitet.

Låter krångligt… Är detta bra?

Detta är en stor fråga och svaret på en sådan kommer formas av din ideologiska utgångspunkt. Låt oss börja med att säga följande: Detta är en framsteg från de tidigare versionerna. De nya reglerna erbjuder flera möjliga fördelar. Först och främst kan beslutet komma att minska priset på klimatåtgärder. Genom att möjliggöra gränsöverskridande samarbete på en marknad kan utvecklingsländer få finansiering för sina klimatprojekt. Samtidigt får rikare nationer en kostnadseffektiv väg att nå sina klimatmål. Med andra ord tillåter kolkrediter en part, exempelvis ett företag eller en nation, att finansiera utsläppsminskande projekt i en annan del av världen och få dessa minskningar räknade mot sina egna klimatmål. Detta bygger på att det är billigare och mer effektivt att minska utsläppen i vissa länder än i andra. Utvecklingsländer kan ofta genomföra klimatprojekt, som till exempel skogsplantering eller övergång till förnybar energi, till en lägre kostnad än vad samma åtgärder skulle kosta i rikare länder med redan avancerad infrastruktur. Det finns således ett tilltro till att denna mekanism skulle fungera som ett incitament för investeringar i klimatinsatser som annars skulle dröja.

På samma sätt hoppas man genom beslutet kunna mobilisera resurser från både offentliga och privata aktörer då kolkreditmarknaden kan generera kapital för klimatinvesteringar i stor skala. Detta har tidigare underminerats av brister i marknaden bristande standardisering, en akilleshäl som de nya reglerna lovar åtgärda genom en enhetlig metod för att mäta och verifiera kolkrediter.

Fantastiskt! Finns det en nedsida?

Nedsida är ett starkt ord. Låt oss i stället tala i termer av potentiella risker. Först och främst så finns det alltid risker i övergången mellan två marknader, så även i detta fall. Om vi t.ex. tittar på tidigare nämnda CDM, finns det en risk att krediter överförs från detta system som faktiskt inte bidrar till reella utsläppsminskningar. Nästan 80 % av dessa projekt rör förnybar energi, där intäkter från kolkrediter ofta inte behövs för att de ska bli lönsamma.

Som vi nämnde under föregående rubrik, bör det nämnas att handeln präglas av en inneboende ideologisk fråga. För systemet kan sägas avskräcka från verkliga utsläppsminskningar, detta om rika länder eller företag i stället väljer att köpa krediter från utvecklingsländer. Vad menar vi med detta?

Om aktörer får möjlighet att ”kompensera” sina utsläpp genom att finansiera klimatprojekt i utvecklingsländer – som exempelvis trädplantering eller förnybara energiprojekt – kan detta på lång sikt leda till ett moraliskt dilemma. Problemet ligger inte i dessa projekt i sig, utan i att de används som en ursäkt för att undvika mer kostsamma eller tekniskt utmanande förändringar, såsom att ställa om till koldioxidneutrala produktionsmetoder eller investera i energieffektivisering på hemmaplan. Detta leder till en obalans där utvecklingsländer tar på sig ett oproportionerligt ansvar för utsläppsminskningar. Så om företag och länder ständigt förlitar sig på klimatkrediter riskerar detta att bromsa deras investeringar i grön teknik och innovation, nödvändiga för den strukturella omställningen som krävs för att uppnå globala klimatmål på lång sikt.

Beslutet klubbades också igenom utan vidare debatt, vilket ledde till kritik från flera håll. Trishant Dev från Centre for Science and Environment påpekade att det saknades utrymme för en djupgående diskussion om reglernas brister.

Framåt?

Trots att regelverket nu är på plats är vägen lång innan marknaden blir operativ. Enligt experter kommer flera ”verktyg” behöva utvecklas, såsom mekanismer för att verifiera utsläppsminskningar och registrera krediter. Gilles Dufrasne från Carbon Market Watch förutspår att marknaden tidigast kan bli fullt fungerande 2026. Vidare måste transparens säkerställas. Kritik har riktats mot länder som vill hålla transaktioner hemliga, vilket kan underminera trovärdigheten i hela systemet.

Beslutet att skapa en internationell kolkreditmarknad signalerar en global vilja att samarbeta för att möta klimatutmaningar. Men det väcker också frågor om balansen mellan pragmatism och idealism. De nya reglerna för handel med kolkrediter kommer bli en avgörande komponent för att möta Parisavtalets mål. Men systemet står och faller med trovärdigheten. För att lyckas krävs transparens, integritet och en vilja att prioritera verkliga utsläppsminskningar framför kortsiktig vinst.

Klimattoppmötets framgång ligger i förmågan att förena politiska ambitioner med praktiska lösningar – och den internationella kolkreditmarknaden är både ett test och en möjlighet. Frågan är om världen kommer att kunna utnyttja dess potential fullt ut eller om vi än en gång riskerar att missa målet. Men hoppet, är som bekant, det sista som lämnar människan!