Förra årets konferens COP26 ledde till en rad nya löften från parterna; en klimatpakt formades med syftet att fasa ut subventioner som går till kol och andra fossila bränslen. 23 länder gick så långt som att lova att fasa ut kol helt och hållet. Över 100 länder lovade att minska utsläppen av metangas med 30% till 2030 och mer än 130 länder lovade att stoppa och vända avskogning och markförstöring till 2030. Detta är bra men är det tillräckligt? Korta svaret är väl nej.
Nya IPCC-rapporter har släppts sedan senaste konferensen. De landade tungt med budskap som att om vi inte lyckas med de omfattande systemförändringar som krävs för att hålla uppvärmningen till max 1,5 grader så kommer vi möta katastrofala konsekvenser. Climate Action Tracker har beräknat att utifrån dagens policys så är vi på väg mot en uppvärmning på 2,7 grader till slutet av seklet.
I Glasgow kom även flertalet länder överens om att lämna in mer ambitiösa klimatplaner före september i år. Endast 24 av 197 länder har hittills lämnat in en sådan uppdaterad klimatplan. EU, som lämnar in en gemensam plan, är inte en av dem. Hur ska man tolka detta? Allt allt bara är prat trots allt? Inte många nationer är villiga att faktiskt agera för att försöka vända den här skutan, uppenbarligen.
Professor Saleemul Huq, chef för International Centre for Climate Change and Development, sa det kanske bäst: ”Behovet för regeringar att sitta tillsammans och förhandla om nya beslut är mycket mindre viktigt än att faktiskt göra saker.”
Egyptens år
Årets konferens då – kommer vi nu äntligen kunna gå från ord till handling? Tyvärr tyder inte mycket på det.
Att konferensen denna gång hålls i Egypten har orsakat en del höjda ögonbryn. I bästa fall signalerar valet av värdland att en av arabvärdens jättar nu är beredd att axla sitt klimatansvar. I värsta fall är valet i praktiken en grön tvättstuga där en regim kritiserad för sin bristande respekt för mänskliga rättigheter, tillåts signalera en ny progressiv standard.
Högt upp på agendan står Klimatfinansiering. Under COP21 2016 lovade länderna 100 miljarder dollar årligen tills 2020 för klimatanpassningar och begränsande åtgärder – något som ännu inte uppfyllts. Fattigare länder som drabbas hårt av klimatförändringarnas konsekvenser behöver monetär hjälp nu samt garantier, inte bara om reducerade utsläpp utan om handlingsplaner om detta ej uppnås. Om storleken spelar roll, något som i klimatfrågor oftast är sant, var detta inte en succé. I alla fall i USA som motsatte sig detta åtagande.
Den omtalade Artikel 6 ligger också redo att vändas och vridas på. Parterna ska diskutera framtagandet av effektiva och fungerande riktlinjer för att få handeln med utsläppsrätter att fungera å klimatets vägnar. Principerna sattes i Glasgow – nu måste vi få till mekanismerna. Principen att sälja utsläppsrätter till andra länder kommer spara mycket pengar för länderna – och bana väg för att kanske lyckas uppfylla sina NDCs. En inte helt oproblematisk process – åtminstone i Mestros ögon. Att i all väsentlighet kunna ”köpa sig fri” från sina utsläpp är nämligen på sin höjd en symbolisk åtgärd, något du kan läsa om här.
Energi i tid av energikris
Rysslands invasion av Ukraina har förändrat det samtida energilandskapet. Länder ser nu ett pressande behov av att kunna vara självförsörjande, vilket har fått fler länder att återgå till sin fossila energi, en tillbakagång resultera i ökade koldioxidutsläpp. Hur förhållandet mellan ökade utsläpp från fossila energikällor och minskade från omställningen till förnyelsebart kommer att bli, återstår att se. Energisäkerheten ställs mot omställning till förnyelsebara källor.
Vi behöver förtydliga tillvägagångssätten för att hushålla med de förnyelsebara energikällor som finns till hands nu och som rimligen kommer finnas i framtiden. Logiken i sin nuvarande utformning, att det är ok att luta sig mot fossila bränslen om det skulle behövas, ser jag kommer behöva ändras till ett strikt begränsande av fossil utvinning där fokus istället läggs på energieffektivisering, smart användning av det som redan finns. Och där spelar fastighetssektorn en enorm roll – då den står för 40% av energianvändningen och har således en stor besparingspotential.
Kommer tydliga strategier för omställningen till förnyelsebara energikällor utkristalliseras? Vart ligger ambitionsnivå och kommer vi utrustas med handkraftiga riktlinjer? För vi lever i en tid där energi är under luppen.
Vad kan man ha för förhoppningar?
Om jag inte hade hopp inför klimatarbetets processer och samtal hade jag inte arbetat med hållbarhet. Samtidigt är jag fullt medveten om att strategiska insatser borde varit på plats för tio år sedan. Någonstans mellan dessa två faktum bor mina förhoppningars utsträckning. Summan av kardemumman är att kunskap och pengar finns men de flödar allt för ofta åt fel håll.
Med det sagt, en människa utan hopp är som ett bibliotek utan böcker. Kommer COP27 var en vändpunkt för mänskligheten? Vi får väl se. Men vi ses åtminstone på andra sidan – då jag ska redogöra för vilka frukter som kunnat skördas från årets konferens.
