När Parisavtalet slöts var jag något yngre, något mer blåögd men mer än något annat var jag mer hoppfull. Vem var inte det? Parisavtalet markerade starten på något nytt – världens första universella klimatöverenskommelse med ett tydligt ramverk för att bekämpa vår tids mest existentiella hot: klimatförändringarna. När förhandlingarna avslutades 2015 kramades inte bara världsledarna – en generation av klimataktivister omfamnade varandra i insikten om att vi nu tagit steget in i ett nytt domän av beslutsamhet. På andra sidan COP27 finns en mängd insikter men en är kanske mer påtaglig än alla andra: detta var en sammankomst i bästa fall avrundad med en blyg nickning. 

De goda nyheterna

Ja, visst finns sådana. Ambitionen med denna lilla rapportering är att synliggöra vad som annars riskerar att försvinna in en dimma av nyheter. Jag tar mig därför friheten att punkta upp sammankomstens mest minnesvärda händelser.

• Barn- & Ungdomspaviljongen

För första gången har unga människors tankar och röster fått en officiellt plats vid förhandlingsbordet. Under COP27 restes en egen paviljong för deras användning, besökt av flera världsledare och ordförande Sameh Shoukry. Denna närvaro är inte bara symbolisk utan kommer med möjlighet att närvara som en delegation vid förhandlingar.

• En praktisk verktygslåda

World Economic Forum presenterade under COP27 en mängd lösningar för att reducera koldioxidutsläpp från världens urbana områden. På listan finns över 300 bevisat effektiva lösningar, baserade på insamlad data från över 150 städer världen om. Denna typ av verktyg minskar avståndet mellan symboliska uttalande om koldioxidreduktion och faktiska åtgärder. 

• Stelt men nödvändigt

USA och Kina, världens två största utsläppare avbröt kontakten efter att den dåvarande talman för USA:s representanthus Nancy Pelosi besökt Taiwan. Vid sidan av att ländernas klimatsändebud John Kerry och Xie Zhenhua träffades vid COP27, möttes även Joe Biden och Xi Jinping vid G20-mötet i Indonesien. Länderna har beslutat att återuppta formella samtal vilket måste betraktas som en god nyhet då åtgärder utan deras deltagande kommer vara minst sagt haltande. Det bör också nämnas att klimatsamarbetet till sin natur är ett fredsfrämjande koncept där två aktörer med ofta diametralt skilda politiska ambitioner, tvingas samtala och arbeta mot ett gemensamt mål. 

• En andningspaus för “jordens lungor”

Efter ett jämnt val, från ett land i vilket valresultatet fortfarande ifrågasätts av oppositionen, anlände Brasiliens nya president Lula da Silva till COP27 med goda nyheter. När applåderna lagt sig proklamerade han två goda ting. Brasilien under hans ledning ska göra allt i sin makt för att stoppa skövlingen av amazonas till 2030 och att Brasilien vill anordna klimatmötet COP30. 

• EU höjer ambitionsnivån

Frans Timmermans, en figur lika naturligt närvarande i EU-sammanhang som tomten är i juletid, anlände till COP27 med nyheten att EU skärper sina utsläppsmål. Ambitionsnivån höjs från att tidigare ta sikte på en minskning av utsläpp till 2030 på 55% till 57%. 

• Fasa ut kol – ett delat mål

I slutdokumentet uppmanas alla länder att vidta steg för en nedfasning av kolkraft, främst för att kolkraften inte har en teknik för att reducera utsläpp. 

• Stöd för skador och förluster

En orättvisa som är nästintill poetisk bor i faktumet att det ofta är världens minsta utsläppare som får betala det högsta priset för klimatförändringarna. Drygt 17% av världens befolkning bor på den afrikanska kontinenten, en grupp som står för 3-4% av världens utsläpp. Detta att jämföra med t.ex. USA som utgör strax över 4% av jordens befolkning men står för 15% av alla utsläpp. Frågan som väckts under COP27 är om och i vilken utsträckning den rikare delen av världen utifrån denna logik ska stötta fattigare länder ekonomisk, detta för täcka för många av de skador och förluster länder redan nu drabbats av. 

Sårbara länder vill ha kompensation för klimatrelaterade förluster och krav fanns inför COP27 på upprättandet av en ny fond för att finansiera återuppbyggnad. Denna proposition har inte enbart mötts av optimism men under tidig söndag morgon kom beskedet – det upprättas en fond. Denna fond ska stötta länder i sin återuppbyggnad och kunna utnyttjas och mobiliseras när krisen är på plats. Detta är otroligt viktigt och kommer troligtvis att minnas som denna konferens stora bedrift.

De tråkiga nyheterna, eller ja, kanske bara besvikelser

Ambitionsnivån är alltid hög inför ett klimatmöte. Att vara fylld av hopp inför en konferens av detta slag är ett sätt att mildra en delad oro (och vid tillfällen delad ångest). Klart står att många av de saker åtminstone jag hoppades på – överenskommelser, löften och avtal – inte besannades. Så för tydlighetens skull, följer gör en punktlista av vad det känns som en underdrift att kalla besvikelser. 

• En ömsad självbild 

En av framgångarna från förra årets klimatmöte (som du kan läsa om här) var att länderna enades om att fasa ut fossila subventioner – något som i tidigare toppmöten aldrig nått sluttexten. Under COP27 uppmande vår nya klimatminister länder att öka insatserna för att driva på denna förändring. Problemet som uppmärksammats av många medier på hemmaplan, är att hennes egen regering precis lagt fram en budget som gör det motsatta, detta genom att öka de fossila subventionerna med 1,6 miljarder kronor. 

Den nya regeringen har i sin senaste budget minskat det svenska biståndet. Det är inte glasklart hur pengarna kommer att arrangeras i den nya biståndsmodellen men enligt klimatforskaren Mathias Fridahl är nyheterna kanske inte de bästa för klimatet.

“I Sverige kommer vi krympa vårt bistånd, så även om vi skulle rikta om pengarna så skulle det vara svårt att hävda att vi ökar vår klimatfinansiering.”

För att ligga mer i linje med våra egna klimatambitioner förändrades i somras reseavdragets utformning till att innefatta en generell skattelättnad för alla med långa avstånd till jobbet. Idén var att erbjuda en skatterabatt oavsett om du reste med buss, bil eller cykel. Detta upplägg tas i den senaste budgeten bort och ersätts med en höjning av milersättningen. I budgeten beskriver regeringen själva att detta kommer leda till ökade utsläpp. Sverige ska vara en ledstjärna inom klimatarbete och om det bor en insikt i dessa förändringar så är det att vi i internationella sammanhang värsta fall underminerar vårt eget mandat.

• 24 av 197

Så många är länderna som har lämnat in uppdaterade klimatplaner. Givet hur föränderligt både klimatet och energilandskapet varit sedan det senaste klimatmötet kan ifrågasätta vilka signaler det skickar. 

• Vad hände med energifrågan?

Visst har det nämnts men som någon som på daglig basis angriper klimatfrågan ur ett energiperspektiv, är det påtagligt hur liten plats samtal om förnybar energi och effektivisering varit under COP27. Inga officiella beslut har fattats om att ekonomiskt assistera övergången till förnybar energi i utsatta länder. 

• Fondens kostnad

Besvikelse har av många länder uttryckts över vad man var tvungen att ge upp för att få igenom fonden för skador och förluster. Kanske främst handlar det om åtaganden för att stärka engagemanget för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader celsius. Målet är med andra ord oförändrat sedan 2015 års klimatkonferens i Paris. 

• Fossila bränslen, tydligen en luddig term

En fråga inför mötet var vilka tongångar som skulle prägla samtalen om fossila bränslen och om dessa skulle innefatta diskussioner om gas och olja. Både Ryssland och Saudiarabien har av naturliga skäl motsatt sig en uppmaning till att reducera användningen av dessa. I slutdokumentet finns inga skrivningar om att fasa ut alla fossila bränslen. Istället fick vi nöja oss med en utfasning av ineffektiva subventioner till fossila bränslen (något som bestämdes redan i Glasgow). 

Besvikelse bättre än likgiltighet 

Om det ännu inte framgått så är mina tankar efter COP27 inte enbart positiva. En skulle kunna gå som långt som att säga att jag är besviken. Vi lever i en unik tid, en tid där klimathotet inte längre viskar om sin närvaro, utan ropar. En sådan tid kräver unika åtgärder och ambitiösa projekt – beklagligt nog har COP27 signalerat att världens ledare har svårt att hitta en väg till någon av dessa. Det finns ljusglimtar, silverkanter i en konferens många experter kallar för ett stort misslyckande och dessa ska inte underskattas. Med det sagt – det krävs mer. 

Besvikelse föder beslutsamhet, den stärker ens vilja att göra skillnad. Så om något ska tas med från klimatmötet i det sandiga landet så är det detta: vi måste arbeta hårdare. Vi måste göra våra röster hörda, ryta åt våra folkvalda och leva på ett mer hållbart sätt. 

Energi kommer fortsätta vara ett centralt verktyg för att uppnå våra klimatmål. En utbyggnad av förnybar energi och en mer effektiv lagring och överföring av existerande energi kommer krävas, inte bara här utan i resten av världen. För klimatfrågan tydliggör många saker, en av dessa är hur beroende vi är av varandra. Klimatet tar nämligen inte hänsyn till nationsgränser och inget land kommer genomgå en klimatkris obemärkt. 

Optimism är tron som leder till prestation – inget kan göras utan hopp och förlitan. Så jag jag fortsätter hoppas. Arbetet här på Mestro fortsätter och så även mitt intresse för klimat och energi. För ett resultat av COP27 är övertydligt: Jag är mer motiverad än någonsin tidigare att få saker gjorda.