Även om underlaget till denna idé på senare tid kommit att korrigeras, fanns det en period under 2012 då alla pratade om jordens undergång. Med en marknadsföringskampanj bara Hollywoodfilmer kan erbjuda, kände de flesta till Mayafolkets kalender och (det dåtida) faktumet att inget tycktes ske efter den 21 December 2012. Inga fler kalenderdagar, inga fler Mayaindianer, ingenting. Den mest uppenbara tolkningen – fångad i Roland Emmerichs film 2012 – var att jorden skulle gå under.
Om du idag ställde dig på gatan för att fråga den slumpmässigt utvalda ”vad tänker du på när jag säger jordens undergång?” så skulle personen troligtvis resonera i termer av klimathot eller kärnvapenkrig – inte Mayafolkets almanacka. Detta måste anses vara ett framsteg, om inte annat för att just dessa hot, beklagligt nog är verkliga.
Romaner har och kommer fortsätta skrivas om artens motvilja till acceptans, den kognitiva dissonansen som stiger ur viljan att rädda världen OCH flyga till Dubai – svårigheten att reagera på något du inte ser varje dag – politiska läger och oljebolagens lobbyister som med kung Midas mjuka händer masserar våra folkvalda. Men mitt i allt bor också hopp, protester, Greta Thunberg, Paris-avtalet och såklart Agenda 2030.
Agenda 2030 är en handlingsplan med mål för omställningen till ett hållbart samhälle för planeten. Detta är bra! Jag älskar agendor med en tydlig målbild för året 2030. Och året 2030 tycks ha satt sig. Joe Biden tar sikte på att halvera koldioxidutsläppen med 50% till 2030. Boris Johnson vill(e) förbjuda försäljningen av bensin- och dieseldrivna bilar till 2030, Justin Trudeau vill se minskade utsläpp med 42% till 2030 och Ulf Kristersson vill att transportsektorns utsläpp ska reduceras med 70% tills 2030. Och fastighetsvärlden är inte sämre. 2030 tycks vara året då vi alla kan förväntas bo i klimatpositiva bostäder och solen själv kommer få en solbränna av reflektionerna från våra solpaneler. Detta låter bra – alla framgångsrika prestationer föregås av en tydlig målbild.
Men klimatet är inte en drake du besegrar på nyårsafton 2029 – klimatet är något du måste lära dig att leva med. Vi har rökt inomhus väldigt länge och vår hyresvärd börjar klaga, så vad ska vi göra? Vi ska bli bättre! Vi ska inte röka lika mycket och lika ofta, i alla fall fram tills 2030. För sen ska vi…?
Det är kanske frågan metaforiken försöker väcka. Hur ser livet ut på andra sidan 2030? Vem vågar tala om vår framtida livsstil – inte bara om vägen dit? Jag föreställer mig att få politiker tittar sig i spegeln inför ett torgmöte och tänker ”jag ska säga att de måste vänja sig vid att äta betydligt mindre kött” – istället ska köttindustrin reducera sin utsläpp före 2030. Lika få vill under en debatt säga ”att framtidens generationer kommer inte i ens jämförbar utsträckning kunna flyga lika lättvindigt som vi gjort” – istället ska transportsektorns utsläpp reduceras med 70% före 2030. Med drygt 40% av landets samlade energianvändning föreställer jag mig att kanske ännu färre vill säga att “fastigheter omedelbart måste effektivisera sin energianvändning” – istället så… Ja, du förstår.
Att leva bättre – mer hållbart – grönare, måste vid en viss punkt betraktas som en livsstil, inte ett projekt vars leveransdatum vi likt den mest likgiltiga hantverkaren bara skjuter framför oss. För klimathotet är till skillnad från Mayaindianernas kalender ett verkligt hot och verkliga hot kräver faktiska insikter. De är svåra att svälja och svårare att sälja men där är de likväl – redo för leverans långt före 2030.
Vi på Mestro hjälper med vår produktsvit fastighetsägare att reducera sitt koldioxidavtryck. Här och nu. När ett avtal skrivs under är målbilden inte förlagt till 2030, utan till imorgon. Det brukar sägas att ett problem utan lösning är en sanning att acceptera. När det kommer till året 2030 känns det stundtals som att idiomet ska läsas åt andra hållet. För vi måste acceptera sanningen att vi redan nu har lösningar på många problem.
Så låt oss börja lösa.
