Vi har varit här tidigare. Vi har försökt dechiffrera den planerade tidslinjen av CSRD:s införande, nysta i orosmomenten och vad som behöver komma på plats för att ESRS ska bli den tydligaste av standards. Beslutet vi nu ska titta på synliggör ett hos EU tydligt perspektiv om förutsättningarna för CSRD:s ikraftträdande, och det är just i förutsättningarna vi ska börja.
Vad är egentligen väsentligt?
En förutsättning för att ett bolag ska kunna börja rapportera enligt standarden ESRS, är en tydlig förståelse för vad man ska rapportera kring. Detta har varit ett diskussionsämne enda sedan ESRS-standarderna antogs i juli 2023 – oron över en bristande förståelse för nya komplexa krav och en stundande astronomisk rapporteringsbörda. En viktig pusselbit i samtal om denna rapportering har varit väsentlighetsanalysen, verktyget som gör det möjligt att identifiera de relevanta datapunkter som behöver rapporteras av företaget. Analysen utgör därmed det initiala steget i företagets rapporteringsprocess. Men vad som är väsentligt kommer att skilja sig mellan bolag och frågan som stigit ur kravet är: vad ska just vi rapportera om?
För att kunna besvara denna fråga och förhoppningsvis göra övergångsperioden smidigare, utlovade EFRAG (European Financial Reporting Advisory Group) sektorspecifika standarder. Ambitionen var att kunna tillhandahålla material som skulle ge en tydlig indikation om vilka av de över 1000 olika datapunkterna i ESRS som var relevanta för ett specifikt domän av bolag. Men som så många gånger förut i den europeiska rapporteringsdansen, uppstod förseningar. Dessa förseningar gjorde att EFRAG fick nya direktiv, nämligen att lägga sitt fokus på att förbättra vägledningen för ESRS i allmänhet.
Den som väntar på något gott…
När den första uppsättningen ESRS standarder antogs av kommissionen under 2023, fastställdes sektoragnostiska krav på hållbarhetsrapportering, i väntan på att de specifika standarderna skulle presenteras i juni 2024. Det blev tillslut orealistiskt att hoppas på att dessa skulle vara redo vid angivet datum, redo för att användas av första gruppen av rapporterande bolag. Därför godkände Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor i slutet av januari ett förslag om att officiellt senarelägga införandet av sektorspecifika standarder. Det slutgiltiga beskedet kom förra veckan – implementeringen skjuts upp till juni 2026, tillsammans med antagandet av allmänna standarder för företag utanför EU. Detta kan ses som ytterligare ett symptom på dragkampen mellan näringslivets oro och de lagstiftande organens ambition. Det är av samma anledning inte helt omöjligt att vi kommer se ytterligare revideringar av CSRD, inte minst då vi går ett EU-val till mötes vars utfall kan påverka tidslinjen för andra hållbarhetsinitiativ. Men i nuläget kan vi bara förhålla oss till beslutet som ligger framför oss, ett beslut som väcker frågan: vad innebär beslutet för rapporterande bolag?
Att vara förberedd är halva segern
Mer än någonting annat innebär förseningen att företag får mer tid att anpassa system och processer för att uppfylla de nya detaljerade kraven. Uppskjutningen syftar till att förbättra kvaliteten och relevansen på hållbarhetsdata genom att utveckla mer precisa riktlinjer om hur och vad som ska rapporteras. Den pågående utvecklingen kräver att företag håller sig uppdaterade och fortsätter anpassa sina rutiner för att säkerställa både efterlevnad och transparens i sitt hållbarhetsarbete. Men förseningen erbjuder samtidigt en stresslindring då mer tid erbjuds för att göra just detta.
Att sektorspecifika standarder i dagsläget saknas betyder dock inte att företag saknar verktyg för att genomföra en dubbel väsentlighetsanalys. Det enskilda bolaget kommer alltid att vara parten med den bredaste och djupaste förståelsen för den egna värdekedjan. Det som saknas är snarare en kontrollfunktion, ett verktyg för att säkerställa regelefterlevnad. Kommissionen menar att företag nu kan fokusera på genomförandet av den första uppsättningen ESRS, då lättnad i form av tid möjliggör att mer resurser kan ägnas åt utvecklingen av effektiva och proportionella processer för datainsamling. Samma sak gäller företag utanför EU, som nu kommer att behöva rapportera först från och med räkenskapsåret 2028.
Krav utanför det regulatoriska
När man läser en text likt denna blir det lätt att tro att näringslivet skålar över framgången, att förseningen erbjuder dem mer tid att avstå från en granulär rapportering. Det ska nämnas att den utvidgade tidsramen också ger plats åt eventuella konkurrensfördelar. Det är nämligen inte bara ett par lagstiftare i Bryssel som ropar efter mer utförliga hållbarhetsrapporter, det är konsumenterna. Av denna anledning har många företag identifierat hållbarhetsarbetet och synliggörandet av detta som en av de starkaste konkurrensfördelarna på en marknad där konsumenten ställer allt högre krav. Det finns med andra ord inget som stoppar ambitiösa bolag från att redan idag, med eller utan försening, upprätta processer för att rapportera kring arbetet i hela värdekedjan. Den typen av transparens belönas inte bara av en allt mer medveten konsument, utan av en ännu annalkande full implementering av ESRS, där det förberedda bolaget kommer ha ett stort försprång.
Således kan förseningen inte bara sägas utgöra en minskad rapporteringsbörda. Det markerar också starten på ett kommersiellt lopp av förberedelser där vinnaren tveklöst kommer att utgöras av bolag som identifierat relationen mellan hållbarhet och lönsamhet. När det kommer till kritan är det dessa bolag den gröna omställningen kommer att premiera.
